Under veckan har det varit stort fokus på portugisiska viner vilket är roligt. Av någon outgrundlig anledning så får inte vinerna från Portugal sitt rättmätiga lyft i Sverige. Jag har under mångas år varit en stor beundrare av landets viner. Det är framförallt viner i mellansegmentet som imponerat mest. När man jämför viner i den högsta prisklassen så är Portugal inte lika framstående som i segmentet 100 till 200 kronor tycker jag. En orsak till att Portugal inte slagit igenom stort försäljningsmässigt som exempelvis appassimento-viner i olika tappningar är troligen att landets vinmakare har hållit sig till traditionen. Oftast råder inget tvivel om att vinet kommer just från Portugal när man provar det. De inhemska druvsorterna används huvudsakligen och det finns en mängd spännande olika druvtyper i landet. Vidare så sötar inte producenterna upp de röda vinerna i så stor utsträckning som vad andra länder producenter tenderar att göra. Under många år har uppsötade viner vunnit framgång och jag menar då röda viner som skall anses vara torra. Människan är ju som bekant svagt för socker. Vi gillar helt enkelt söta saker. Vid blindprovningar brukar de mer söta röda vinerna vinna större gehör än de utpräglat torra. Det senaste året har man dock kunnat skönja en förändring. De torra röda vinerna som lämpar sig så väl till maten vinner mer och mer i försäljning. Det är just i detta segment som jag tror att portugisiska viner kan uppmärksammas mer. Detta tillsammans med sitt rika urval av viner gjorda på ursprungsdruvor som förekommer rikligt i landet.

För en tio år sedan upptäckte jag de röda torra vinerna från Douro dalen. Portvinet hade redan en stor plats i mitt hjärta sedan många år sedan. Under ett antal besök upptäckte jag landets skatt på ursprungliga och välgjorda viner. Priserna var inte i närheten av andra europeiska viner från exempelvis Frankrike och Italien men kvaliteten var där. Under de provningar jag gjort under senare tid har även vinerna från södra och mellersta Portugal visat framfötterna. Det är roligt att se hur landets traditioner hålls kvar av vinmakarna. Utvecklingen med de lokala druvorna fortskrider vilket ger oss möjligheter att prova ursprungliga viner med hög kvalitet. Priserna har som för övriga viner stigit men jag tycker att Portugal tillhör ett av de länder som skapar originella prisvärda viner med kvalitet.

Ett av mina favoritviner i segmentet kring hundringen är Vila Santa som funnits på bolaget sedan 1994 om jag inte missminner mig. Jag har sedan dess ofta haft Vila Santa som husvin under många år. Köp magnumflaskor och lagra dem fem år så får ni ett stort vin att servera till den stora middagen. Priset i Sverige på 99 kronor är nästan hälften av vad samma märke kostar i Portugal. Bolaget med sina stora inköp har sina fördelar för oss konsumenter även om vi vinskribenter ofta skäller på monopolet.

2012 Vila Santa Reserva # 12507, kostar 99/199 kronor för helflaska respektive magnum

Jag provade just nya årgången 2012 på vinmässan på Berns. Det var en rolig upplevelse med sin friskhet och sin neo-moderna stil. Årgång 2011 är mer lagringsbar enligt vinmakaren Joao Ramos egen utsago och jag tror honom. Ett tips är med andra ord köp nya helflaskan 2012 för omedelbar konsumtion och köp ett antal magnumbuteljer från årgång 2011 och stoppa ner dem djupt i vinkällaren.
Ta fram dem tidigast om fem år och ni har ett toppvin som inte kostat mycket. Det är huvudsakligen de traditionella druvorna i musten aragones, alicante bouschet, trincadeira och touriga nacional.
Detta hela toppas sedan upp med 10 procent cabernet sauvignon. Vinet har sedan lagrats på franska och amerikanska ekfat under 12 månader. Färgen är tät och vinet har kraft utan rustik klumpighet. Vila Santa är ett bra matvin till grillat och köttgrytor. Jag har använt vinet till olika lammrätter där det passar utmärkt till. Jag vet att det skrivits förr om vinet men det gör det ju inte mindre åtråvärt för en resonabel penning.