Det finns många som förklarat korken som död, skruvkorkar och syntetkorkar skulle ta över och korken kastas bort. På så sätt skulle vi slippa korkskadade viner. Nu är det inte fullt så enkelt, dels är korkskador inte de enda fel som kan finnas i vin dels kan vin bli korkskadade utan felaktiga korkar. TCA som är det kemiska namnet på korkskador kan finnas i såväl vinfat, i träställningar, i pappkartonger med mera, läs mer om det här.
Framförallt har korken visat sig vara bäst om man ser till ekologiska aspekter, till lagringsaspekter och minst lika bra som andra alternativ.
Dock finns det kork och kork.

Många har också känt sig tveksamma till att byta ut korken när det kommer till viner som ska lagras länge. Världens dyraste vin, Domaine de la Romaneé-Conti, använder naturkork (från Amorim) men naturkork från Amorim används också i betydligt billigare viner såsom Marques de Valencia Gran Reserva som är bolagets billigaste röda vin med naturkork (61 kronor). Det skiljer cirka 34100 kronor mellan vinerna, vad skiljer mellan korkarna?

I veckan var jag i Alentejo, Portugal, där en av världens största och bästa korktillverkare håller till, Corticeira Amorim. Ett företag som försett flaskor med korkar i mer 150 år. Här tillverkar man bara naturkork, men man gör också korkar som är hoplimmade, som är gjorda av korkpellets och av återvunna korkar. Priserna varierar från 2,5 cent till drygt 1,5 euro styck.

Nu vet jag inte priset på korken i det billigare vinet ovan, men det är inte sannolikt att man lägger några stora summor på korken till ett vin som kostar 40 kronor inklusive frakt, flaska, kork och skatter. 1,5 euro gör varken till eller från för flaskan som kostar 34150 kronor. När Romaneé-Conti köper korkar skickar man vinmakaren till Amorim, där han själv noggrant selekterar flaken av kork och sedan väljer ut varje enskild kork. Det finns anledningar till att vinet är dyrt men också till att det är bra, man ser till alla detaljer.

Naturkork görs av korkekens bark. Det tar dock tid innan man kan börja tjäna pengar på sina korkekar. Den första skörden görs vid 25 års ålder, sedan skördar man i regel med en intervall om nio år. Det är först efter den tredje skörden som kvaliteten blir god nog för att göra vinkorkar och ska de vara riktigt bra behöver man ha längre intervaller än nio år.

Amorim äger ingen egen skog utan köper utav ett drygt 1000-tal korksbönder. Barken skärs bort i stora sjok från trädets nedre del och utav ett träd kan man få ut omkring 3-4000 korkar per skörd, dock av olika kvalitet.

Korkekarna växer i förhållandevis öppna skogar, på ängar och i hagar. Det är inte utan att man kan se tjuren Ferdinand sitta och dofta på blommorna under en korkek. Just detta bruk gör att man bevarar många unika ekosystem och ett kulturhistoriskt intressant och vackert landskap.

När korkekarna skördats är det viktigt att få barken till fabriken så snabbt som möjligt så man kan hålla koll på att de inte kontamineras av till exempel TCA. Först får de torka ute i friska luften, därefter kokas korken. Detta görs för att dels mjuka upp den, rengöra den samt att den ska bli glansig. Därefter gör man en manuell kontroll av barken, i samband med detta tittar man på kvaliteten på korken och bestämmer var den ska användas. All kork används, det som inte håller god nog kvalitet för att bli vinkorkar, blir isoleringsmaterial, skosulor, handväskor med mera.

Amorims fabrik är en kombination av manuellt hantverk och hantverksskicklighet och modern forskning. I fabrikens ena del görs de mer hantverksmässiga korkarna, bland annat hela korkar samt cylindrar som slantas för att limmas ihop till champagne-korkar. I den andra delen görs enklare korkar, korkar som limmas ihop av pellets eller nedmalda återanvända korkar.

Det är viktigt att utvecklas, en del är produktutveckling den andra produktförbättring. Man forskar framför allt på sätt att förutsäga olika typer av skador och fel på korkar. Elektroniska näsor och kromatografer hjälper till att hitta fel och identifiera dem samt dess källor. Det senare ett sätt att på molykulär nivå separera och analysera olika komponenter i blandningen från varandra. Genom att mäta nivåer kan man t ex se om TCA kommit från korken till vinet eller vice versa. Man har dock inte övergett det manuella ens i denna del, utan man har också en sensorisk avdelning, där man doftar med sin egen näsa. Detta gör att att man kan jämföra resultaten med varandra.

Totalt görs mer än 16000 prover i månaden vilket gör att man idag har mängder av fakta som man använder sig av för att förbättra arbetet i fabriken för att minska antalet fel.

Idag finns det många sätt att försluta en vinflaska. Det finns glaskorkar, skruvkorkar, syntetkorkar och olika typer av naturliga korkar. Personligen föredrar jag naturkork, inte enbart utav rent romantiska eller sentimentala skäl. Jag gillar processen, eller kanske bättre ritualen, att öppna en flaska: lukta på korken, dofta vinet och sedan njuta drycken. Det finns också såväl miljö- som kulturmiljöperspektiv. Korken är återvinningsbar, även om vi är dåliga på att återvinna kork och korkekarna representerar ett jordbruk som funnits i mer än 250 år, som skapar unika ekosystem och en mycket vacker landsbygd.

Ytterligare en anledning som jag tror kommer göra den naturliga korken än mer populär är produkter som Coravin. Det är ett sätt som gör att du kan dricka lite vad du vill i din källare, då och då, utan att öppna en hel flaska. Det fungerar genom att en tunn ihålig nål sticks in genom korken samtidigt som systemet sprutar in en gas, argon, som skapar ett tryck i flaskan och skyddar mot syre (oxidering). Därefter häller du önskad mängd, genom nålen. När du drar ut den försluts korken av sig själv. Det finns också specialnålar för gamla viner och portviner men ännu inte för mousserande vin. Man kan inte få allt!

Jag lyfter en skål för korken!

Magnus Reuterdahl